2011-11-21 | 20:59:18
Kapitel 39 - You'll be Jessie and I'll be Buzz
Wohoo! Bra uppdatering, för en gångs skull! Haha :) Kapitlet är helt skrivet av Sofia
Tidigare: ’’Im pregnant!’’ sa jag högt och lät rädd.
Tidigare: ’’Im pregnant!’’ sa jag högt och lät rädd.
’’What?’’ sa Mimmi, Amanda och Emma samtidigt och vände sig emot mig.
’’Uhm, nothing…’’ sa jag och tog upp mobilen.
Drömmen hade verkligen inte känts som en dröm, jag sms:ade Liam och skrev ’’Wow, i just dreamt that i was pregnant!’’
’’Uhm, nothing…’’ sa jag och tog upp mobilen.
Drömmen hade verkligen inte känts som en dröm, jag sms:ade Liam och skrev ’’Wow, i just dreamt that i was pregnant!’’
När vi var framme vi killarnas lägenheter, följde jag med Liam, Mimmi med Zayn, Amanda med Niall, Emma med Louis medan Harry gick till sin lägenhet själv. Liam låste upp sin lägenhet. Jag möttes direkt av doften, det luktade nästan precis som Liam. Underbart. Han visade mig runt och vi ställde våra väskor i sovrummet. Efter det gick vi och satte oss i vardagsrummet. Väggarna var vita och rummet var rätt stort, vilket gjorde det väldigt ljust. Det var en brun skinnsoffa som vi satt på. Mittemot oss stod en platt-tv, och bredvid den en stor bokhylla, med en radio i och några skivor. Självklart också några böcker, bland annat Forever Young och Dare To Dream, som killarna hade skrivit.
“Since you’ll be going home to Sweden in a week”, började Liam, “Would you want to come with me to Wolverhampton?”
“Sure, I’d love too”, svarade jag och log mot honom.
Jag ville verkligen träffa hans familj, eftersom jag nästan inte visste någonting om dem.
“Louis, Zayn and Niall are asking their girls to come with them as well”, sa han.
Jag log åt hans ord ‘Their girls’.
Ett dygn senare satt vi på flyget till Wolverhampton. Vi höll hårt i Liams hand. Jag var rätt nervös inför att träffa hans föräldrar, om jag ska erkänna.
“You don’t need to be nervous”, sa han.
Han kunde läsa mig som en bok. Vi känner varandra rätt bra för att ha varit tillsammans i bara tre månader.
“But what if they don’t like me?” sa jag menande
“They’ll love you”, sa han, “It’s impossible not to”
“Aw, I love you”, sa jag och gav honom en kyss.
När flyget hade landat gick vi och checkade ut våra väskor. Vid det här laget var vi rätt vana vid att göra det. Det kom några fans som ville ta kort och få autografer. När det inte kom någon mer började Liam gå iväg och jag följde efter honom, hand i hand. Han gick i en bestämd riktning. En blond kvinna gick fram och kramade om Liam och jag släppte hans hand..
“Hi my boy, how’s everything been?” frågade hon och jag förstod att det var hans mamma.
“It’s been amazing! Can’t believe it’s happening for real”, sa Liam, “But I’ve missed you so much!”
När hans mamma släppt taget om henne gick hans pappa fram istället. De pratade lite och sedan hälsade de på mig.
“Geoff Payne”, hade hans pappa presenterat sig som. Som om jag inte visste hans efternamn, haha.
“Karen”, hette hans mamma. De frågade mig lite frågor och var väldigt trevliga. Något Liam hade ärft. Och sen såklart lite kommentarer som “She’s so cute Liam!”
Vi gick ut och satte hos i deras bil, jag och Liam i baksätet. När vi kommit fram till deras hus väntade två tjejer i 20-årsåldern utanför. De hälsade på Liam och kramade om honom. Nicole och Ruth, Liams systrar. Ruth var 20 år och Nicole var 22, vilket gjorde Liam till den yngsta.
Vi gick in i huset och Liam visade mig sitt rum. Hur ska jag beskriva det? Toy Story-dvder, Toy Story-spel, Toy Story-leksaker. Jag kunde inte hjälpa att skratt åt hur otroligt gullig han var.
“What’s so funny?” undrade han, med ett leende på läpparna
“You’re just so adorable”, svarade jag och log mot honom.
Han gick fram till mig och tog tag i min midja och krossade våra läppar mot varandra.
“I’ll be your Jessie and you’ll be my Buzz Lightyear, right?” sa jag med ett leende
“That’s right”, sa han, “You like Toy Story?”
“Love actually. Three of my favourite movies”, svarade jag.
Han gick fram till skrivbordet i sitt rum, där det stod en docka av Buzz Lightyear och en av Jessie. Han tog upp de och gick fram till mig.
“Want to play? You’ll be Jessie and I’ll be Buzz”, föreslog han
“Yeah, sure”, svarade jag med ett skratt.
Han gav mig Jessie och vi satte oss på golvet. Fjantiga? Ja, kanske det. Men man kan inte vara allvarlig hela tiden.
Det märktes att Liam var glad över att vara hemma. Han hade ett leende på läpparna hela tiden och han slappnade av mer, eftersom det inte var lika stressigt längre. Inte stressigt allt, faktiskt.
Veckan i Wolverhampton var underbar, men den kom såklart till ett slut och resan till Sverige närmade sig. Vi var i London på söndagen, vid flygplatsen. Jag och Mimmi hade inte gått in i gaten än, eftersom vi höll på att säga hejdå till Liam och Zayn. Vi hade sagt hejdå till Harry, Niall och Louis före vi åkte hit.
“I’ll miss you”, viskade jag när jag kramade om Zayn
“I’ll miss you too”, viskade han tillbaka, “And baking with you”
“Don’t mention it”, sa jag med ett skratt.
Jag tänkte tillbaka på när vi skulle baka muffins och Mimmi och Liam trodde att vi hade varit otrogna. Jag släppte taget om Zayn och gick fram till Liam och gav honom en lång kram.
“I’ll miss you so much”, sa han.
Jag kände hur en tår rann nedför min kind.
“I’ll miss you more”, sa jag och kysste honom
“I love you”, sa vi både samtidigt med ett leende.
Han torkade bort mina tårar och var själv tårögd. När vi sagt hejdå tog jag Mimmi i handen och gick iväg till gaten. När flyget kom satt vi bredvid varandra och pratade om allt vi hade varit med om, från resan till Norge till resan till London. Alla konserter, när vi träffat Amanda och Emma. När jag var tillsammans med Harry. Herregud, hur kunde jag göra så mot Liam? Vi pratade om hur roligt vi hade haft det och hur underbart allt hade varit.
När planet landade i Stockholm gick vi för att checka ut. Det var rätt mycket folk på Arlanda, men tillslut hittade vi våra föräldrar. Jag sprang fram till de och kramade först om pappa och sedan mamma.
“Tack! Tack! Tack!” var det första jag sa, “Tack för biljetterna till konserten i Norge!”
De skrattade åt mig.
“Fast jag har saknat er så mycket!” sa jag och kramade de än en gång.
“Vi har saknat dig med! Nu får du ta och berätta allt på resan till Karlstad! Speciellt om Liam”, sa mamma med ett leende.
Jag suckade åt henne, hon hade inte förändrats. Jag var nästan säker på att när de träffade Liam så skulle pappa ta ett prat med honom om hur viktig jag var.
“Sure, I’d love too”, svarade jag och log mot honom.
Jag ville verkligen träffa hans familj, eftersom jag nästan inte visste någonting om dem.
“Louis, Zayn and Niall are asking their girls to come with them as well”, sa han.
Jag log åt hans ord ‘Their girls’.
Ett dygn senare satt vi på flyget till Wolverhampton. Vi höll hårt i Liams hand. Jag var rätt nervös inför att träffa hans föräldrar, om jag ska erkänna.
“You don’t need to be nervous”, sa han.
Han kunde läsa mig som en bok. Vi känner varandra rätt bra för att ha varit tillsammans i bara tre månader.
“But what if they don’t like me?” sa jag menande
“They’ll love you”, sa han, “It’s impossible not to”
“Aw, I love you”, sa jag och gav honom en kyss.
När flyget hade landat gick vi och checkade ut våra väskor. Vid det här laget var vi rätt vana vid att göra det. Det kom några fans som ville ta kort och få autografer. När det inte kom någon mer började Liam gå iväg och jag följde efter honom, hand i hand. Han gick i en bestämd riktning. En blond kvinna gick fram och kramade om Liam och jag släppte hans hand..
“Hi my boy, how’s everything been?” frågade hon och jag förstod att det var hans mamma.
“It’s been amazing! Can’t believe it’s happening for real”, sa Liam, “But I’ve missed you so much!”
När hans mamma släppt taget om henne gick hans pappa fram istället. De pratade lite och sedan hälsade de på mig.
“Geoff Payne”, hade hans pappa presenterat sig som. Som om jag inte visste hans efternamn, haha.
“Karen”, hette hans mamma. De frågade mig lite frågor och var väldigt trevliga. Något Liam hade ärft. Och sen såklart lite kommentarer som “She’s so cute Liam!”
Vi gick ut och satte hos i deras bil, jag och Liam i baksätet. När vi kommit fram till deras hus väntade två tjejer i 20-årsåldern utanför. De hälsade på Liam och kramade om honom. Nicole och Ruth, Liams systrar. Ruth var 20 år och Nicole var 22, vilket gjorde Liam till den yngsta.
Vi gick in i huset och Liam visade mig sitt rum. Hur ska jag beskriva det? Toy Story-dvder, Toy Story-spel, Toy Story-leksaker. Jag kunde inte hjälpa att skratt åt hur otroligt gullig han var.
“What’s so funny?” undrade han, med ett leende på läpparna
“You’re just so adorable”, svarade jag och log mot honom.
Han gick fram till mig och tog tag i min midja och krossade våra läppar mot varandra.
“I’ll be your Jessie and you’ll be my Buzz Lightyear, right?” sa jag med ett leende
“That’s right”, sa han, “You like Toy Story?”
“Love actually. Three of my favourite movies”, svarade jag.
Han gick fram till skrivbordet i sitt rum, där det stod en docka av Buzz Lightyear och en av Jessie. Han tog upp de och gick fram till mig.
“Want to play? You’ll be Jessie and I’ll be Buzz”, föreslog han
“Yeah, sure”, svarade jag med ett skratt.
Han gav mig Jessie och vi satte oss på golvet. Fjantiga? Ja, kanske det. Men man kan inte vara allvarlig hela tiden.
Det märktes att Liam var glad över att vara hemma. Han hade ett leende på läpparna hela tiden och han slappnade av mer, eftersom det inte var lika stressigt längre. Inte stressigt allt, faktiskt.
Veckan i Wolverhampton var underbar, men den kom såklart till ett slut och resan till Sverige närmade sig. Vi var i London på söndagen, vid flygplatsen. Jag och Mimmi hade inte gått in i gaten än, eftersom vi höll på att säga hejdå till Liam och Zayn. Vi hade sagt hejdå till Harry, Niall och Louis före vi åkte hit.
“I’ll miss you”, viskade jag när jag kramade om Zayn
“I’ll miss you too”, viskade han tillbaka, “And baking with you”
“Don’t mention it”, sa jag med ett skratt.
Jag tänkte tillbaka på när vi skulle baka muffins och Mimmi och Liam trodde att vi hade varit otrogna. Jag släppte taget om Zayn och gick fram till Liam och gav honom en lång kram.
“I’ll miss you so much”, sa han.
Jag kände hur en tår rann nedför min kind.
“I’ll miss you more”, sa jag och kysste honom
“I love you”, sa vi både samtidigt med ett leende.
Han torkade bort mina tårar och var själv tårögd. När vi sagt hejdå tog jag Mimmi i handen och gick iväg till gaten. När flyget kom satt vi bredvid varandra och pratade om allt vi hade varit med om, från resan till Norge till resan till London. Alla konserter, när vi träffat Amanda och Emma. När jag var tillsammans med Harry. Herregud, hur kunde jag göra så mot Liam? Vi pratade om hur roligt vi hade haft det och hur underbart allt hade varit.
När planet landade i Stockholm gick vi för att checka ut. Det var rätt mycket folk på Arlanda, men tillslut hittade vi våra föräldrar. Jag sprang fram till de och kramade först om pappa och sedan mamma.
“Tack! Tack! Tack!” var det första jag sa, “Tack för biljetterna till konserten i Norge!”
De skrattade åt mig.
“Fast jag har saknat er så mycket!” sa jag och kramade de än en gång.
“Vi har saknat dig med! Nu får du ta och berätta allt på resan till Karlstad! Speciellt om Liam”, sa mamma med ett leende.
Jag suckade åt henne, hon hade inte förändrats. Jag var nästan säker på att när de träffade Liam så skulle pappa ta ett prat med honom om hur viktig jag var.
Kommentera! Kanske kommer med en nyhet vid nästa kapitel, vi får see!
4 Kommentarer
emma:
riktigt bra ! :)
Anonym:
bra som vanligt! fortsätt med bra uppdatering :D
Anna:
Jätte bra!!
Anonym:
Nästa kapitel snart? :D
Kommentera, ställ frågor och ge idéer!